Om sorgehantering

Har legat vaken länge inatt och tänkt, grubblat och samlat mina tankar. Inte för att något hänt mig, utan för att jag har väldigt lätt att spegla andras känslor, iallafall om det är någon jag står nära. För att få ut mig allt tänker jag här skriva mina tankar om hur man kan hantera sorg efter en traumatisk händelse. Allting är så klart väldigt personligt, men det är min tagning på det hela.

Det första jag tror är viktigt är att kunna gråta. Mycket och länge, låta det ta den tid det tar. Sorg är något man mer eller mindre bara kan göra två saker med - hantera den eller skjuta den på framtiden genom att tränga bort den inom sig. Det kan hjälpa mycket om man har någon hos sig man kan gråta ut hos, det är inte meningen att personen ska trösta för det som hänt, men iallafall finnas där i närheten.

Det andra jag tror är viktigt är svårare, och det är att bearbeta det som hänt. Tankarna bakom denna bit liknar lite något jag lärde mig när jag fick en genomgång i buddhistisk meditationsteknik i ett kloster jag besökt, man ska koncentrera sig på det onda och förstora det tills det försvinner. Genom att gå igenom sina egna tankar, röra runt i grytan ordentligt, och ta fram allting som väcker känslor och kan få en att börja gråta till ytan upprepade gånger kommer tankarna bli vanare och känslorna mattas ut. Till slut kommer man kunna hantera tankarna och sina minnen, inte utan att känna sorg, men utan att känna sig hjälplöst gråtande iallafall.

Att göra det ovannämnda är väldigt svårt och personligt. Hur man går tillväga är något som skiljer väldigt mycket från person till person. Jag är en väldigt introvert person, det vill säga att jag vänder mig inåt och tänker mycket för mig själv när jag hanterar något, vilket gör att jag till stor del går igenom ovanstående fas ensam, kanske utan att någon märker något. Men det kan vara väldigt svårt att gå igenom alla aspekter och dra fram alla minnen utan hjälp.

Att ha någon annan som hjälper en genom att prata och ställa frågor om vad som hänt kan hjälpa för många, att svara på frågor om saker som hänt kan i många fall dra fram känslor som man försökt skjuta undan och inte velat tänka på. Jag minns att jag fått berättat för mig att det är så sorgehantering fungerar i vissa östeuropeiska länder. Om exempelvis en fru blivit änka så ställer sig hela byn på led till änkans hus och låter henne i tur och ordning berätta för var och en i enrum om vad som hänt. Resultatet blir att änkan går igenom händelserna så många gånger att det blir lättare och lättare att tänka på, tills sorgen är hanterad - lite som jag nämnt tidigare.

Tider förändras, och många nya sätt att kommunicera finns. Jag får ut saker och hanterar det jag tänker genom att skriva bloggposter som den här, eller som dikten om katten som finns långt bak i arkivet. Det finns säkerligen många andra sätt också, men mina tankar kanske hjälper någon.